I de senaste inläggen (Ben – Varför?, Vilka ben och hur ska man börja med dem? och Ben – hur mycket?) om ben har jag behandlar saker som jag tyckt är viktiga när man diskuterar ben. I det senaste inlägget bad jag er skicka frågor angående temat och fick några som jag ska ta i tu med här.
Hunden sväljer stora bitar och tuggar inte ordentligt, hur kan man göra då?
Hundarnas mun, tänder och svalg är gjort för att riva ut och svälja stora bitar på en gång, eftersom de behövt göra så i naturen. Detta har jag gått in på i flere av mina blogginlägg.
I sin naturliga omgivning lever hunddjur i flock. De jagar småbyte på egenhand och storbyte tillsammans. När det är frågan om ett storbyte som de fällt, blir det oftast brottom för alla att få sitt av bytet innan de bästa bitarna är slut. Då gäller det att gå till bytet och häva i sig så mycket så fort som möjligt och så stora bitar man får.
Oftast häver de i sig, springer lite längre bort till en lugnare plats, spyr upp allt och äter sen allt på nytt i lugn och ro. Då tuggar de oftast också lite bättre.
Skillnaden är den, att benen i ett storbyte är hela och stora. De ben som vi ger hundarna är oftast skurna till mindre bitar. De stora benen från ett byte är inte sådana som kan sväljas över lag utan att tugga, och de är oftast inte de bitarna som hundarna är ute efter först, om de inte river loss et helt ben från fot till knä eller höft och släpar iväg det i stället för att häva i sig bitar som de rivit.
Med tanke på hur hundarna bär sig åt i naturen, och mina egna erfarenheter, skulle jag säga såhär: Det gör inget att hunden sväljer stora bitar, förutom då om det finns en risk av att någon bit fastnar i halsen. Med andra ord gör det inget att hunden sväljer stora bitar av kött, problemet uppstår främst med ben som kan fastna i halsen. Att ben fastnar i halsen så att hunden inte får ut det själv är sällsynt, men möjligt. Om det finns risk för att det ska hända så är det bäst att ge så stora ben att hunden inte kan svälja dem utan att tugga, eller så små att de inte fastnar i halsen.
Benbitarna är så vassa, är det ok att ge dem ändå?
Det är jättemånga som tvekat på att ge ben eftersom de varit oroliga för att benbitarna ska riva upp eller punktera något i hunden, innan de märkt att hundens kropp är gjord för att äta ben. Jag ska förklara och motivera detta mer; Som jag beskrev tidigare, är hundens kropp gjord för att äta andra djur. Vi har vant oss med att hundmaten innehåller benmjöl, eller tillsatsämnen som innehåller de mineraler som hundarna behöver i stället för hela ben och fått för oss att benbitar är vassa och skadliga för hunden.
Nu vill jag poängtera att det finns olika slags benbitar och olika slags benbitar i förhållande till hundens storlek. Det är stor skillnad på en jätteliten benbit som finns i en produkt som innehåller malda ben och ett älgben som har blivit skuren till 10cm stora bitar eller ett helt lårben från en gris. Små malda benbitar (som är mindre än ett risgryn) gör inte ens den minsta hunden skada eftersom den inte kommer att fastna i halsen på den, men ett älgben som sväljs utan att tugga, kan vara rätt så farlig för en mellanstor eller stor hund. Så det beror också på hundens storlek i relation till benet. En kycklinghals är jätteliten för en grand danois och jättestor för en toy terrier.
Det handlar mest om risken, att benbiten fastnar i halsen. Om benbiten är svald, kommer resten att gå bra. Som ett exempel: Jag fick ett samtal för några år sen av en förskräckt ägare soms franska bulldog hade svalt en hel kyckling ving. Hon hade matat hunden från handen, men vips bara hade hunden rivit vingen ur hennes hand och svalt den hel. Vingen hade blivit svald utan problem, men ägaren var jätteorolig för att vingens bendelar inte skulle smälta, utan fortsätta in i tarmen hela, förorsaka stopp eller punktera något i tarmen. Jag förklarade för henne, att en frisk kropp tillåter inte osmält mat komma vidare. Hundens kropp är anpassad, gjord för att smälta ben, vilket högst antagligt kommer att leda till att benet smälter fint innan den går vidare. Om kroppen av någon orsak inte skulle klara av det, kommer den att smälta så mycket den kan av benet och kasta upp resten. Detta är också orsaken till varför somliga hundar som inte är vana vid att äta ben spyr upp små benbitar som inte smultit. Det är på så sätt en bra sak.
Vi diskuterade vidare och jag motiverade på många olika sätt varför benbitarna inte kommer att gå vidare om de inte smultit och bad henne ta det lugnt och följa med situationen ifall hunden skulle visa tecken på illamående eller annat. Hon ringde mig några dagar senare för att konstatera att hunden varit glad och nöjd hela tiden och inga problem uppstått.
Det finns rätt många motsvarande exempel jag har varit med om, detta var bara en av dem. Det verkar ibland otroligt för oss att förstå hur stora benbitar hundar klarar av att äta och smälta. I regel går det hur bra som helst, och benet bara kräks ifall det inte kan smältas. Ett undantag till detta är hundar som redan har problem med mage och/eller tarmen. I vissa fall kan deras kropp låta osmält mat att gå vidare från mage till tarm vilket kan förorsaka problem.
På samma sätt kommer inte någonting att punkteras i hundens kropp heller, även om bitarna verkar vassa för oss människor. Vi har svårt att tro att hundarna klarar av det för att vi skulle aldrig kunna tänka oss svälja själva något så stort och vasst. Jag tror att detta tankesätt kommer från att vi har humaniserat våra hundar så mycket och glömt bort att hela arten har utvecklats i en omgivning var deras mat bestått närmast av olika hela djur. Visst har de ätit annat också, men skulle det vara lika farligt för dem att äta ben som vi är rädda för, skulle hela arten varit extinkt för länge sedan.
Precis som med att sluka stora bitar, handlar största risken om att benbiten fastnar i halsen, även om många är rädda också för annat.
Vad man ska ge egentligen för att benen inte ska flisas?
Rå ben! Det är det man ska ge. Om man ger ben som är tillagade (torkade, rökta, kokta, stekta) kommer de att gå söner på ett helt annat sätt än råa ben, vilket jag beskrev in mitt första inlägg om ben.
Hur ska man räkna in hela ben i maten?
Detta är också en vanlig fråga och det är inte helt okomplicerat att svara på den. även om själva logiken är jätte enkel. Om man ger ben som hunden äter helt och hållet, så kan man räkna med benet helt i matmängden för den dagen, men ifall hunden kan bara äta en del av benet, behöver man ta i beaktande hur mycket som blev kvar. Detta betyder inte att man nödvändigtvis behöver väga hur mycket av benet blev kvar! Det räcker med en ungefärlig uppskattning som man sedan reducerar från allt annat man ger den dagen.
Kan man använda hela ben när man ger Vaisto?
Ja det kan man! Det gäller bara att ta hela benmängden i beaktande och det är urenkelt:
- Använder man sig av ben som hunden äter delvis eller helt, kan man den dagen hunden fått hela ben ge resten av maten av en benfri produkt, som t.ex. benfri kyckling eller nöt vom. Nästa dag kan man igen fortsätta med Vaisto.
- Använder man sig av sk. tuggben, ben som hunden inte får något eller mycket lite loss av, kan man använda Vaisto ”normalt”, utan att man behöver fundera på saken dess mer.
Gäller hela ben också miniatyrraser?
Ja, det gör de! Man behöver bara ta i beaktande benens storlek i förhållande till hundens. Det är inte lätt att hitta så små ben att de skulle vara små också för miniatyrraser, så gällande dom kan man konstatera att det blir mer frågan om malda ben än hela, eftersom vi inte har boskapsdjur som skulle vara mindre än kycklingar.
Avföringen då? Hur påverkar ben den?
För personer som aldrig ägt en hund, kan diskussionen om avföring i all sin oändlighet vara förvirrande! Vi som har haft eller har hund, förstår diskussionen perfekt, för vi vet ju hur mycket avföringen kan berätta om hundens mående. Ben kan påverka avföring på många sätt, men det allmännaste är att avföringen blir ljusare och hårdare av ben. Detta är helt naturligt och inte alls farligt fastän det finns många som säger annat.
I mitt nästa blogginlägg ger jag mig in på avföringsfrågan om ni så vill, för att ge er lite statistik om t.ex. hur många som får stopp i tarmen av ben och vad man ska ha koll på för att se till att hunden mår bra av benmängden den får.
På bilden har vi Ville-hunden som ägs av Nina Jokela.
Kommentarer