Inför höstens jakt måste vi vara förberedda på eventuella eftersök på skadeskjutet vilt. Artificiella viltspår är förvisso ganska långt ifrån riktiga eftersök, men i alla fall ett sätt att träna på att följa och hålla ett blodspår.
Platon är en mycket kompetent eftersökshund. Det är inte samma sak att träna viltspår med honom som att gå ett riktigt eftersök. Vid riktiga eftersök är det som att ha en tiger i linan… Men såklart måste vi träna, jag lägger regelbundet viltspår till honom som får ligga minst över natten innan jag går det. Det brukar inte vara några problem, det enda som kan locka är vilda djur som gått över spåret. Men det brukar han markera tydligt, och sedan ta sig an blodspåret igen. Det finns ett uttryck i viltspårkretsar som lyder: LPH= Lita På Hunden, vilket verkligen stämmer på Platon.
I helgen lade jag ett viltspår till Platon, ca 500 m långt. Jag bemödade mig om att göra det så svårt som möjligt för honom, med en massa ”trix” och avhopp, som jag tänker mig att ett skadat djur kan göra. Jag drog även spåret genom en liten myr med pors (ni vet det där på myrar som luktar starkt, men gott) och sicksack över en bergsknabbe med nakna stenhällar. Spåret lades på kvällen, och jag tänkte gå det vid lunchtid dagen efter.
På morgonen vaknar jag upp till skyfall.. Regnet fullkomligen häller ner i två timmar. Detta gör att jag får lite dåligt samvete för Platon och det svåra viltspår jag lade dagen innan. Men vid 11-tiden, 16 timmar efter att spåret lades, går vi ut i skogen för att försöka oss på spåret.
Platon tar sig an spåret och går som ett strykjärn i det. Mitt första trix klarar han galant, andra trixet (där jag gått sicksack och fram och tillbaka över mitt egna spår) har han lite mer problem med, men reder ut det på någon minut. När vi kommer fram till pors-myren lyfter han näsan och vädrar i vinden – och går runt den besvärliga myren och tar sig an spåret igen på andra sidan! Över bergsknabben slår han av på tempot lite, men följer spåret. Sista trixet är en ”finsk återgång” där klöv och blod ”hoppar” ca 7 meter i sidled. Här har han tur och fortsättningen på spåret ligger rätt i vind. Han lyfter huvudet – och genar rakt på spåret. Inte långt där efter ligger klöven, som Platon ser på med viss besvikelse. Nu är det roliga = spårandet, slut för den här gången. Det är en duktig liten spårhund jag har! Det bådar gott inför höstens eventuella eftersök, då vi kan bidra med att hitta och avsluta lidandet hos ett skadat djur.
På bilden Platon med sin Kronhjortsklöv
Kommentarer