Den som fördjupar sig i hundens utfodring stöter ofta på frågan om balansen mellan kalcium och fosfor och hur den uppnås. Det har också gjorts vetenskaplig forskning i ämnet och dess betydelse har kunnat konstateras. Ifall förhållandet mellan kalcium och fosfor är i kraftig obalans kan det orsaka problem i benen som inte växer jämt.
Förhållandet mellan kalcium och fosfor påverkas av många saker, inte bara i vilket förhållande de fås genom maten. Dess upptagning påverkas starkt av magnesium och D-vitamin, och till råga på allt påverkas benens tillväxt av bland annat C-vitamin, miljö och motion. Inte konstig att hundägare är oroliga och förvirrade.
Jag har funderat över varifrån detta kommer och varför man fokuserar så mycket på det? Jag har försökt forska i saken och konstaterat att det är något som lyfts fram väldigt starkt i texter skrivna av torrfodertillverkare. Jag antar att “kalcium-fosfor-boomen” grundar sig på liknande texter och man har av denna orsak börjat fokusera på förhållandet mellan kalcium och fosfor. Det betyder ändå inte att jag nödvändigtvis har rätt, men en sådan uppfattning har jag fått.
Hur kommer det sig att det för 50 år sedan fanns mindre bensjukdomar än det finns idag? Beror det helt enkelt på att hunden inte fördes till veterinären lika ofta? Eller berodde på att man inte kände till tillväxtstörningar på den tiden? Min egen gissning är att det beror på att fallen inte dokumenterades lika effektivt som idag, hundarna fördes inte till veterinären lika ofta, men också på att bensjukdomar var ovanligare.
På den tiden hade man hundar av andra orsaker. Hunden var en arbetskamrat, en hobby eller ett husdjur, men väldigt sällan den viktigaste saken i livet. Också omständigheterna som hundarna växte upp i skiljer sig ifall man jämför med idag. Nuförtiden bor största delen av hundarna i städer och höghus. Dess hundar motionerar väldigt lite om man jämför med hundar som har en arbetsuppgift eller får rör sig fritt på egen gård. Hos uppfödare växer valparna ofta upp på en relativt hal yta, det vill säga på tidningspapper. Allt detta påverkar, men ännu vet man inte hur mycket. Min gissning över miljöns inverkan är lika bra som någon annans. Därför kan vi gå över till förhållandet mellan kalcium och fosfor. Som jag nämnde tidigare, så berättar inte förhållandet mellan kalcium och fosfor som fås via maten allt, eftersom det behövs andra vitaminer och mikronäringsämnen som tillsammans reglerar hur bra eller dåligt kalcium och fosfor tas upp i kroppen. Upptagningsförmågan påverkas också av tarmarna.
Hur kan då en “vanlig hundägare” veta att hunden får allt som den behöver? Det finns delade åsikter bland experterna. Vissa hävdar att förhållandet mellan kalcium och fosfor borde vara 1,2:1, andra säger att det borde vara 1,6:1. Det enda alla är överens om är att de ska finnas mera kalcium än fosfor.
I den här frågan använder jag mig själv av sunt förnuft. Som utgångspunkt har jag naturen och vad som händer där. Hundar och hunddjur äter främst småvilt och i flock kan de också jaga större djur som älg, rådjur osv. Av dessa djur äter de allt de bara kan och de mår bra. Ifall jag försöker följa denna kost borde jag ju klara mig ganska bra, och det har jag också gjort. Mina hundar får främst köttiga ben (åtminstone ⅔ och resten är kött, fisk och organ). Under tillväxten ger jag mycket ben (till och med 75% av kosten) och jag undviker rent kött. Det baserar jag på att unga hundar/hunddjur äter ofta efter sina föräldrar, och då blir det mest ben och brosk över. Hundar/hunddjur äter också kadaver ibland och de yngre hundarna jagar förstås själva småvilt, som vanligen inte har så mycket kött. Jag baserar också min utfodring på tidigare erfarenhet. Jag har också matat en valp fel en gång i tiden och sett andra göra det. När valpen får för mycket kött (för mycket protein), växer musklerna för snabbt och tassarna böjs. Inga hundar har dött på grund av detta, men benbyggnaden har lidit av den tunga kroppen och sedan har tassarn blivit böjda och hunden får problem när den blir äldre.
Så länge tyngdpunkten ligger på köttiga ben (inte brosk, utan ben) och hunden får röra sig som den vill på en passande (alltså greppande) yta, kommer hunden troligtvis att växa och må bra.
Kommentarer